Äntligen har det hänt något!
Ska träffa Tommy Bergman i feb, spännande
Kram
Pratat med Danderyd och Vårdgarantikansliet idag
Ringde vårgarantikansliet, där jag fick prata med en kvinna som hette Cissi och var jätte hjälpsam. Hon frågade om BMI och om jag hade några sjukdomar som ex diabetes... men det har jag inte så jag sa nej och trodde då att det var kört för mig när det gällde att få hjälp därifrån men hon sa att de skulle hjälpa mig och att en kallelse skulle komma i brevlådan =) GLAD blev jag. Någon som har erfarenhet när det gäller vårdgarantin? Brukar det fungera? Hur lång tid tar det för dem att få ut en kallelse?
Jag vill att saker och ting ska hända snabbt, men det kanske är bra med väntetid så man får tid att fundera på förändringarna man kommer att få genomgå när det gäller ens liv i framtiden.
Skriver mer en annan dag när jag vet mer, lämna gärna en kommentar =)
Nu har jag berättat för alla i familjen
Jag har haft funderingar på att göra en GBP ganska länge nu, men min mamma har aldrig tyckt att det var bra och jag är så att även fast jag är vuxen så måste jag ha mammas "godkännande". Men på sista tiden har jag börjat kolla upp det där lite i alla fall... Men en kväll när jag är på middag hos mamma så börjar vi prata om en gammal granne och vän som flyttat tillbaka till vårat område. Hon har varit ganska stor tidigare i livet men nu hade hon blivit jättesmal sa mamma. Hon och vännen hade pratat i typ 2 timmar och det visade sig att hon hade genomgått en GBP, och mamma frågade lite om det eftersom hon visste att jag hade pratat om det.
Vännen sa att det var det bästa hon gjort i livet och att hon inte ångrade sig en sekund. Hon berättade även hur hon hade mått innan operationen, fysiskt och psykiskt. Då förstod mamma hur jag hade det och hon sa vid middagen att om jag väljer att genomgå en operation så stöder hon mig. Då blev jag så glad!!
Jag ringde en läkare på Vårdcentralen och fick en remiss utskriven.
Under dessa dagar så var min syster orolig för mig, hon har försökt hjälpa mig och stöttat mig hela tiden i kampen mot min vikt. Och hon hörde att det var något som inte var som det skulle, men jag ville berätta för pappa innan jag sa något till henne. Men när jag hörde från mamma att syrran hade sagt att hon skulle ringa Vårdcentralen och fråga hur de egentligen skötte patienter med övervikt. Eftersom sist jag var där så fick jag höra att jag skulle bli av med övervikten om jag sa till mig själv att jag hade godislöfte... hmmm....
Jag berättade för pappa samma dag och han hade svårare än mamma att förstå varför men sa att han skulle stötta mig i mitt beslut i alla fall. Men jag märker att han inte förstår hur jag har det och hur jag har kämpat med min vikt och så...
Sen ringdejag min syster samma kväll och hon tyckte det var tråkigt, och förstod först inte riktigt varför men sen så sa hon att hon stöder mig om det är det jag vill göra.
De två andra syskonen jag har, har också fått reda på det nu. Den ena syster förstod precis och tyckte det var "bra" det känndes skönt... och min bror tyckte inte att jag var så stor så att jag behövde opereras *gullis* men han stödde mig också. Så nu vet alla mina planer, i familjen iallafall... Har inte bestämt mig för hur jag ska göra med vänner... Men jag avvaktar tills jag vet om jag får en operation eller ej. Hur gjorde ni som genomgått GBP? berättade ni för alla? hur gick det?
Det var allt för denna gång.
